Jag är så tacksam att Kristian finns i mitt liv...

Foto: Maria Nilsson




I bland mår jag inte så bra.

När jag inte mår bra är jag inte lätt att handskas med, om jag överhuvudtaget ens erkänner att jag mår mindre bra.

Jag kan vara jävlig på alla sätt å vis dessa gånger.
Fast det kan jag vara ändå också =)

De har vart rätt mycke berg och dalbana nu.

Lätt stött, tårar som envisas med att fylla mina ögon för att trilla över kanten.
Nå in i nordens känslig.

De gånger jag erkänner att allt inte står helt rätt till stöttar Kristian mig.
Han torkar mina tårar, blåser på mina sår, håller om mig tills jag lugnat ner mig och tårarna har tagit slut.
Han får mig att skratta, skämtar med mig, försöker distrahera mig, så jag tänker på annat.
Han lyssnar och försöker förstå ( jag har blitt bättre på att försöka förklara).
I dessa stunder är han min luft.



Detta var en sån dag...


Goa Kristian tog mig ut på en lång nattfärd, in på stigar man knappt kan åka moppe på.




Till ett spökhus, som jag inte vågade gå fram till.




Efter denna 2 timmars tripp, kändes det mycke bättre igen.

Tack underbara Kristian för att du finns!!!