Mina mardrömmar och jag.

Mardrömmarna har följt mitt liv så länge jag kan minnas.

Hade värsta mardrömmarna när jag var barn.

Jag led av nattskräck!

"Nattskräck handlar främst om förvirringstillstånd, nattskräck och sömngång och olika blandformer av dessa.

Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt.
Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick.
Det kan prata, smacka, dunka, klappa, går ofta upp ur sängen och det värjer sig mot närmanden. Barnet beter sig förvirrat.
Ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt.
Det är då man kallar det nattskräck, som alltså är en variant av de vanligare enkla förvirringstillstånden."

Det var jag det!


Jag vet inte om jag har mardrömmar varje natt eller inte.

Troligtvis har jag det, men jag antar att de är olika nivåer på dem.
Så de som inte är allt för grymma/sorgliga kommer jag inte ihåg.

De är sååå otroligt verkliga, att när jag vaknar och jag vet att jag är vaken vet jag ändå varken ut eller in.
Om de var en dröm eller om det verkligen har hänt.
Mina värsta mardrömmar kan förstöra hela eller flera dagar för mig.
För att jag INTE kan släppa den.

Jag önskar att jag drömde om mördare som jagade mig i skogen.
Eller att jag faller och faller, att de aldrig tar slut.
Att någon kommer in när jag sover för att våldta eller mörda mig.

Men nej....

Jag drömmer bla att Farfar 92 år är i ett hus som börjar rasa, jag springer in. Han står där långt ovanför mig på tredje våningen (trappan har rasat) och säger: Gå härifrån Linda, det finns inget du kan göra. Jag älskar dig och jag kommer få det bra. Skynda dig nu... Skynda dig ut innan allt rasar.
Dum som jag är springer jag ut, allt rasar..... Det gör så jäkla ont. Jag vaknar, gnyr, snyftar och tårarna strömmar ner för mina kinder.
I detta nu trillar tårarna på mig, för det känns så verkligt som om det har hänt. Och detta är veckor sen.

Bil olycka, någon av dem jag älskar sitter fast i den. Den brinner, den kommer explodera. Jag hör förtvivlade skrik. Jag kan inget göra!
Jag vaknar, det tar ett tag innan jag inser att det är en dröm.
Jag är förkrossad.

Jag ser Kristian vara med en annan. Jag går fram, helt galen. Han säger: lev med det! Han ger mig kalla handen. Vänder mig ryggen, går till henne.
Jag vaknar, snyftningarna rister i min kropp. Till min glädje ligger Kristian bredvid mig i sängen. Men det var bara en dröm va? Smärtan finns kvar där långt efter.

Kristian förklara för mig hur värdelös jag är, han sätter fingret på allt som jag hatar/ inte gillar med mig själv.
Han fattar inte hur han kan stå ut med mig.
Han som är så bra, och jag som är så värdelös!
Mardröm, mardröm, mardröm!! Jag hatar mina mardrömmar.

Jag har valt någon annan men inser mitt misstag.
Jag berättar för Kristian att jag har gjort mitt livs värsta misstag.
Han tittar på mig, vilken blick, den säger allt.
Sen vet jag att det är över.... de kommer ALDRIG mer bli vi.
När jag vaknar tror jag att jag ska gå sönder.
Tårarna strömmar ner för kinderna, jag försöker kväva min gråt för att inte väcka Kristian, som vid det här laget efter nio års mardrömms fyllda nätter inte vill bli väckt.
Kryper försiktigt in under hans täcke, kramar han så hårt jag kan utan att väcka honom.
Känner att han finns där på riktigt, att han är min.

Hundarna dör, på alla sätt å vis. Mina systrar, föräldrar, vänner, farfar dör eller vänder sig mot mig.
Det gör så jävla förbannat ont!

ALLA DÖR, ELLER LÄMNAR MIG! Flera gånger i veckan!

Om jag bara kunde känna lättnad när jag vaknade, om jag bara kunde inse att det bara var en dröm.
Om det inte kändes såååå otroligt verkligt.

Det är som... A Nightmare on Elm Street med Freddy Krueger.