En dikt av Evelina M.

LINDA NILSSON !







I Lekis började jag känna dig.
Det var när du lånade en cykel av mig.

I andra eller tredje klass började vi på allvar leka med varandra.
Många gånger var vi själva men i bland med andra.

Du och jag var nog även på den tiden fläng.
Trädet vi lekte att vi bodde i var egentligen en övervånings säng.

Vi lekte som om vi var med i en saga.
Men det var synd om Sara som alltid oss fick jaga.

Två stora affärs kvinnor kommer vi nog bli.
För ingen kan sälja kläder och gosdjur som vi.

Egentligen kommer jag inte så mycket från den tiden ihåg.
Men på den tiden vi knappt åt killar såg.

Ja åren på lillbo gick fort.
En dag stod vi franför celsius skolans port.

Nu vi helt plötsligt eget skåp fick.
Och även nu vi i samma klass gick.

Vi skulle gå med en massa norr och voxnabor.
Vi hatade dem först som feta kor.

Men det visade sig att dom var snälla.
Så vi slutade på dom att gnälla.

För många av killarna som på skolan gick.
Vi helt plötsligt stora ögon för fick.

Aldrig kunde vi väl drömma om.
Att vi skulle bli tillsammans med dom.

Några av dem vi fick.
Sen ska vi väl inte gå in på hur det gick.

Du provade många olika killar.
Frågan lyder: Har du kommit på vilken sort du gillar?

Men även åren på Celsius tog slut.
Vi klass nio nu gick ut.

Nu skulle vår underbara klass splittra.
Vi aldrig mer skulle sitta tillsammans och fnittra.

Framför oss hade vi nu ett lov på cirka 80 dar.
Ja, det var den enda tid vi hade kvar.

Iallafall du en trevlig avslutnings kväll fick.
Eftersom du hela kvällen med Micke gick.

Sen du till Turkiet drog.
Men mig, du inte med tog (jag får skylla mig själv)

När sedan en vecka gått.
Kom ni och solbrännan hem som ni fått.







Midsommar tillbringade jag inte heller med dej.
Jag var i Orsa och du i skräddrabo så vi träffades ej.


Men sen den 26 Juni stod det i min "filo" att du hade bokat mig.
Så den dagen var jag bara med dig.

Nu närmade sig persmässan och sommaren var snart slut.
Snart kunde man inte utan jacka gå ut.

Den 18 augusti kände alla i 9a gråt.
Ty nu skulle de skiljas åt.

Men i allafall jag en bra klass fått.
Vi nu 1 år gått.

Och om 2 år är även detta slut.
För då går man på allvar ut.

Vad som händer sen får vi se.
Det är ju dumt att en massa löften ge.

För då kanske jag "bangar" eller nått.
Och då är det ju dumt om du masa löften fått.

När jag nu tänker efter saknar jag det gamla.
Nu är det bara minnen, men på dem ska man samla.

Jag saknar faktiskt lite av allt lattjo vi haft
Det har alltid varit lite Linda och Eve "Power kraft"

Det blev för det mesta so vi ville.
Vi övertalade ofta både tjej och kille.

Men även vi har varit osams.
För det mesta har det bara handlat om en massa trams.

Tänk va mycke roligt vi gjort.
Jag tycker åren går alldeles för fort.

En dag är man liten, nästa stor.
Och allt är inte lika lätt somm man ofta tror.

När man är tonåring kommer alla bekymmer och svårigheter.
Killar och läxor, ja allt vad det nu heter.

Livet var mycket lättare när man var 9 år.
Men den tiden vi tyvärr aldrig tillbaka får.

Vad som händer i framtiden får vi se sen.
Mn en sak är säker du kommer alltid vara min allra bästa vän.

Stora hårda mega kramizar Evelina.

P.S Var rädd om dig D.S

P.S 2 Tack för att du finns, tacka Gunilla och Hånken för det frästen, det är ju trots allt deras förtjänst till att finns D.S

Tack!