Jag har gjort slut....

Många år har vi fått.
Det har vart väldigt tufft många gånger.
Mycke mörker, oroligheter, rädsla, sorg och smärta.

Många givande samtal, visst vi har vart oense i mellan åt men jag har försökt att lyssna.
Jag har försökt tatt till mig allt du sagt.
Tack för ditt stöd.

Jag har tänk på detta en längre tid, jag har nu skjutit upp det närmare ett halv år.
Kanske längre.

Jag har pratat om det med mina nära och kära.

Och de har sagt: är detta vad du verkligen vill, beslutet är ditt men tänk igenom det noga.
Vi stöttar dig vad du än bestämmer dig för, men du borde kanske lämna ett fönster på glänt.

Å visst jag är livrädd.
Nu ska jag "klara mig själv"
Hur kommer de gå?
Är det ett bra beslut?
Borde jag släppa taget nu när vi kommit så långt.
Kommer jag klara det här???
Ska jag ta ett nytt steg i mitt liv ut i den skrämande världen???


Jag kom fram till att det borde jag, det är dags att gå vidare.

Men ångest och sorg i bröstet gick jag in i rummet och sa:
Öhhhmmm, jo... så här är det....
Jag vill göra slut....

Till svar fick jag:
Är du verkligen säker på det här?
Har du tänkt igenom detta noga?
Är det för att du för tillfället mår bra?

Ja, jag har tänkt och jag känner att jag vill vidare.
Jag är redo att stå på egna ben.
(tankarna och rädsla hoppade i bröst och huvud på mig)

Mot fråga:
Ska vi ha ett uppehåll, paus.
Vad sägs om 3 månader.

Lättnaden i mitt bröst var enorm, livlina finns där.
Jag har en chans att ändra mig om jag märker att det inte fungerar.






Detta betyder att jag (förtillfället) mår så bra att jag inte behöver min psykolog längre.


Och det tycker jag är värt att FIRA!!! =)=)=)



Du trodde väl inget annat?


Mr K släpper jag inte frivilligt.



Trevlig Lördag. =)




ANDAS, TÄNK EFTER, TÄNK LÅNGSAMT och PRATA SEN.