Jag tror så mycke ja, å jag tror verkligen att det är så...

Min familj


I går gick jag på bio HELT SJÄLV, de visade Harry Potter som jag verkligen ville se.
Att jag går på Bio själv är nästintill omöjligt.

Och jag tror ärligt inte jag tänker göra om det.

Ca 18:45 kommer Kristian och säger att de ska fiska, 19:00 går jag ut på nätet för att se om Harry potter visas idag (igår).

Det gör den, dörrarna slår upp ca 19:15.

Morsk som jag var bestämde jag mig för att gå, frågade Eve om hon ville gå.
Men hon var på väg ner i badet med dottra sin.

Handlade en massa godis på konsum, tok nervös, betalade in mig.
Tog en plats längst bak, längst ut mot kanten.
För jobbigt att sitta kvar, så jag gick och tog ut pengar för att handla en till dricka och popcorn av bion.

19:17... folket strömmar in.
Vad ska de tro om mig, som sitter här själv?
De ser mig och tänker: Stackars människa som måste gå själv, har hon INGA vänner, fy va ynkligt ensam hon måste vara.

Så tror jag ärligt att de tänker.

Så jag tar upp min mobil och sms:ar gärnet för att se så upptagen ut som möjligt.
Och för att slippa se medlidande i folks ögon, för synd om mig måste de ju tycka!!!
Det skulle jag ha gjort.

Jag skickade mina tankar och funderingar till Eve, som vi sedan bollade fram å tillbaks...

Sms från Eve: Ja det tror jag också... =)

Sms från mig: Gah... ska jag ställa mig upp och skrika att jag visst har vänner? =)

Sms från Eve: Ja gör det, ställ dig upp och skrik att jag har vänner men alla är hemma och sjuk i svininfluensan =) då tror jag du får många kompisar.

Jag skrek ingenting.

Jag messade även med Maria, jag skrev om min oro.
Hon svarade: Lägg av Linda. Jag går på bio själv =) Jag har kompisar. =)
Jag svarade: Har du? =)=)=)
Maria svarade: Dig =)
Det svaret värmde otroligt mycke, och jag fick dåligt samvete för hur jag svarade henne, även om det var på skämt och hon visste det.
F´låt Maria. Min Favorit stora syster.

Salongen blev propp full, 20:00 startade filmen.

Jag åt godis som en galning i tron att det skulle lugna mig.
Det hjälpte föga.
Och när luften tog slut inne i salongen trodde jag att jag skulle döööö.

Så jag tänkte leka hjälte, å hoppades att ingen skulle märka nått.
Jag tassade upp och öppnade upp sido dörren för att släppa in lite friskluft.

Men det enda jag lyckades med, var att få alla att vända sina blickar mot mig,
eftersom det jag mest släppte in var ljus....
Åhhh... sjunka genom golvet ville jag, var sååååå nära att gå ut genom dörren jag nu höll upp.
Men tog mod till mig och "kröp" tillbaks till min plats.

Jag lyckades ta mig igenom hela filmen utan större missöden.
Om man bortser från att de flesta av popcornen hamnade i min ur ringning i stället för i munnen, och att jag under en skvitt scen troligtvis skrämde vettet ur mina närmsta bio grannar.
De blev nog rejält skrämd av mig, som under detta fasansfulla ögonblick tappade kontrollen på alla mina kropps delar.
Benen for ut men hejdades av stolarna framför (de gjorde fasligt ont),
och en av mina armar hamnade någonstans på grannen,
det kanske utlöste en kedje reaktion.
För oj oj oj va de hoppade till =)
Jag tror de blev mer skrämda av mig än det som hände på duken.

När bion tog slut ville jag ut därifrån så fort som möjligt,
eftersom jag inte ville sitta kvar på min plats och skylta med att jag gått ensam.

Tänk va jävla löjligt, att jag känner och tänker så här.

Är jag ensam om dessa tankar, eller är vi fler?



ANDAS, TÄNK EFTER, TÄNK LÅNGSAMT och PRATA SEN.