De blir så här ibland... tyvärr alldeles för ofta.

Jag blir så sinnig, förtvivlad, rasande och/eller ledsen.
Och då ser jag rött...

Jag blir helt oresonlig, det är som att prata förstånd med en 3 åring.
Jag kan inte hejda mig.
För de mesta ingen annan heller, inte många har tålamod att få mig lugn och sansad igen.

Jag är en sån sjukt komplicerad, invecklad person som talar emot mig själv hur mycke som helst.

Om Kristian säger: Jonte ringde nyss och fråga om vi vill spela kula.
Då kan jag bli skogstokig.
Jag vill gärna ha tid på mig att mentalt förbereda mig på att vi ska spela kula, har vi ätit, ska vi äta.
Vart, när, hur, vilka? Väder, kläder?
Om de blir fel ser jag rött....efter diskussioner fram å tillbaks säger Kristian att vi inte ska spela kula.
Då kan jag bli rasande för det med.

Det är så svårt att få på pränt hur jag blir och vad jag försöker förklara.
Ska försöka förklara.

Samtidigt som jag vitt och brett säger att jag hatar att vara uppbunden.
Det värsta jag vet är att planera saker.
Vet jag att det jag behöver mest av allt
i mitt liv efter kärlek är S T R U K T U R!

Känslorna när jag får mina röda anfall...

Jag blir arg... så otroligt arg. Det bubblar, kokar, sjuder inom mig, det känns som jag ska explodera.
Jag kniper ihop tårna så det knakar i dem, jag spänner benen, armarna, hela kroppen.
Ligger jag ner spänner jag mig så det känns och ser troligtvis ut som jag krampar.
Eller så sprätter jag iväg med benen, sparkar efter golvet, och kanske innerst inne hoppas jag på att träffa nått.
Har jag kommit så här långt är morrningarna, fräsningarna redan här.
Nu är det bäst att hålla sig undan, nu känns det som jag kan slå sönder allt.

Jag VILL ha sönder saker.
Ju större skada desto bättre.
Slita, bita, skrika. (men jag gör det inte, eller de har hänt nått några gånger )
I detta läge fantiserar jag om att riva ner bokhyllor,
slå sönder rutor, gå loss med ett baseboll trä i lägenheten.

Sen kommer tårarna, utmattningen, sorgen att jag åter igen har tappat fattningen.
Till vilken nytta?
För vilken ynklig anledning?

Sorgen gör så ont att jag känner min inre smärta fysiskt.
Det känns som någon gör något i mitt bröst, smärtan rusar runt i min kropp för att sedan återvända till bröstet, där de hela blir värre för att sakta försvinna bort.
Och jag skäms...!

De bästa är om jag får dessa röda anfall när jag är själv,
annars kastar jag gärna många hårda ord runt mig.
Som jag inte menar, och som jag ångrar så otroligt mycket efteråt.

Det är inte lätt att ha tålamod med mig, när det enda jag vill är att trigga igång ett bråk.

Jag har bett Kristian att håll om mig, inte släppa mig, vad jag än säger eller gör.
Bara håll om mig, så kanske jag hoppar direkt till sorgen.
Det har fungerat, jag tror det kommer fungera men kanske bara med Kristian och han måste vara lugn.
Men hur lätt är det att hålla om en person som man helst av allt vill ge en smäll? (jag själv skulle gett mig en smäll, å en hård sån.)

Det är som om något måste ur mig, många gånger blir det bättre bara jag får gråta.
Gråt attacker utan att jag sårar någon är bra.


Jag får höra att jag alltid är en sån glad, trevlig, positiv, härlig tjej som aldrig är sur.
De skulle bara veta...

Jag brukar kalla mig själv "Ängeln med dolda horn"






ANDAS, TÄNK EFTER, TÄNK LÅNGSAMT och PRATA SEN.