Vart är åskan?

Ett av mina härliga barndoms minnen är när mamma vevar ut den breda och lååånga markisen inför kommande oväder.
Därunder kröp hon och jag upp i en varsin badenbaden, eller samma =) med filtar om oss.
Regnet smattrade mot markisen för att sedan droppa ner på altan.
Åskan dundrade och blixtarna sken upp himlen, vilken lycka att se blixtarna.
Vad jag älskade att sitta där, jag tittade, lyssnade och mös.
Som jag minns det gjorde vi så varje gång de åska, när det var sommar.
Jag var nog den drivande kraften =) Sprang å hämta mamma med STOR entusiasm =)
Ska jag vara ärlig så ville jag nog ha mamma med, för jag var nog lite rädd ändå.

Jag ÄLSKAR fortfarande åskan, den här sommaren har jag missat varje åsk konsert.
Just nu sitter jag med öppna fönster för att inte missa ett enda muller.
Det verkar stanna vid muller =(

Min mamma är tokrädd för åskan efter att den slog ned i ett träd ca 2 meter från huset vi bodde i.
Mamma var själv med oss barn, pappa på trav eller nått.
Hela propp skåpet gick sönder.
Trädet gick sönder.
Vi var i köket när det slog ner, köket var närmast det trädet (trädet är nu borta).
Det kom in ett litet eldklot som gick efter en ledning i köket. Det bara kom från en kontakt och försvann ut i en kontakt lika fort.
Sen blev de kaos, mamma gav oss order och på ett litet kick var vi ute i bilen.
Efter det tycker mamma INTE om åskan, men det gör jag.
Och jag försöker bota henne, de går så där =)


När jag blir stor vill jag ha en altan med markis, som jag kan veva ut när åskan kommer för att besöka mig.




ANDAS, TÄNK EFTER, TÄNK LÅNGSAMT och PRATA SEN.