Tutti null da... så sött.... Eller???

Jag tror, eller rättare sagt jag VET att det låter bättre många gånger på en blogg än va det är.

Jag tycker om att skriva när jag är sur, förbannad, irriterad, glad, lycklig, ledsen osv, osv...
(tragiskt nog är det lättare att skriva när jag är sur än när jag är lycklig, glad, jag tycker det är svårare att sätta ord på de positiva känslorna utan att låta löjlig.)

Jag vill få ur mig det, jag vill förklara så att andra kanske kan förstå och känna.

Jag ÄR feg, jag tror även att du är det!?

Är jag sur på någon så skulle jag vela skriva exakt varför jag är sur på den personen och vilken personen är.
Peka fingret.
Men törs jag? Nej.
Och kanske är det bra att jag inte törs.
För det jag känner då, kanske går över inom en timme, dag, vecka, månad eller år.
Allt kan förstöras med ett inlägg!!?

Eller borde vi bli bättre på att ta till oss skit/kritik?
Borde vi bli bättre på att tala om när vi känner oss fel behandlade?
Säga ifrån när vi blir sårade utav ord och handlingar?
För hur ska personen i fråga förstå att den sårar om jag inget säger?

Bloggning och förhållanden.
Inte många bloggare skriver hur de EGENTLIGEN är hemma vid.
Utan de förskönas, varför?
Vill man lura andra eller lurar man sig själv?
Vad tänker/tycker barnen/partnern i familjen när de läser en förskönad version av sina liv?

Jag är inte en av dem, tror jag.
Jag låter hellre bli att skriva när vi har bråkat än "ljuger" om att vi haft en tuttinullgull, myspys kväll/helg.

Anledningen till varför jag inte skriver om negativa saker ur vårt förhållande beror en hel del på den andre av oss två.
Om jag skulle göra det, skulle det sluta med en enmans (kvinnas) Show

K tycker att jag är för öppen i ord.
Jag vet att jag skulle bli ännu mer öppen i ord.
Det är nog bra att jag har en livs levande spärr =)


Snart gott folk är det semester.




ANDAS, TÄNK EFTER, TÄNK LÅNGSAMT och PRATA SEN.