Jag har insett att jag är en mörkrädd liten människa med VÄLDIGT livlig fantasi... Del 1

Redan när jag var liten var jag tokrädd för vissa saker.
Det förstås, det är väl då man är rädd för olika saker.
Som tex: monster undersängen och i garderoben.

Jag kommer inte riktigt ihåg vad mina monster bestod av.
Men ett "monster" kommer jag ihåg.

Jag trodde alltid de skulle komma in en man genom fönstret och ta mig.
Hur många gånger jag "såg" denna man titta in genom persiennerna vet jag inte.
Men han var ett stående inslag genom hela min barndom.
Man kan säga att han var en av mina stamkunder.

Jag berättade om denne man, pappa lovade att ingen skulle komma å ta mig.
Han sa att om någon skulle slå sönder rutan skulle de höra det och rädda mig.

En gång tog han mig med och letade överallt i huset efter onda monster och män.
Han gick runt med mig och visade att alla skrymslen och vrår var tomma.
Att det inte fanns nått att vara rädd för.

Jag trodde honom inte....


Även jag hade monster undersängen...

Jag var en av dessa barn som somnade i min egna säng för att sen tassa över till mor å far.
Vid denna tidpunkt hade jag mitt rum vägg i vägg med mamman och pappan.
Det skilde MAX 1 meter mellan våra dörrar.

Trots det höll jag på att dö av skräck varje gång jag skulle ta mig in till den trygga sängen.

Första delen av ett ofrivilligt äventyr.

Det började när jag skulle ta mig från sängen till min dörr.
Hjärtat bultade så hårt, jag satt där i sängen, lyssnade efter ljud som jag troligtvis aldrig hörde.

När tillräckligt med mod hade infunnit sig tog jag satts från sängen för att komma så långt bort från dem som möjligt.
För det fanns något/någon där som bara väntade på att få en chans att grabba tag i mina ben och dra mig in under sängen när fötterna nuddade golvet.
Om det funnits en gren i OS på "hoppa/skutta längst från sängen" hade jag nog vunnit guld.

Andra och sista delen i, ta mig till mamma å pappas säng utan att dö.

Nu står jag vid min dörr.
Jag är så rädd, så rädd.
Min puls har ökat, hjärtat bankar.
Jag försöker att andas så tyst som möjligt (inte så lätt när jag har stressat upp mig till andfåddhet).

Jag vet att när jag öppnar dörren har jag inte många sekunder på mig att ta mig in till mamma å pappa, innan det som finns i vårt hus kommer.
Jag är så rädd att det gör ont i min kropp, magen knyter sig.
Jag lyssnar, inbillar mig höra ljud.
Paniken krälar mot mig, de känns som om jag ska spy.

Jag kan inte stå kvar.
SKYNDA dig.....

Jag sliter upp dörren, jag kastar mig mot mamma å pappas dörr, jag får ingen luft,
rycker upp deras dörr, för att snabbt men försiktigt stänga den bakom mig.
Jag försöker att inte väcka dem, vill inte visa dem HUR rädd jag är.
Tar ett kvickt, långt skutt upp i sängen vill inte bli tagen av "undersängen monstret"
Ner mellan Mammsen å Pappsen där jag är trygg.

Även denna natt vann jag mot monsterna och min rädsla.


Det var samma procedur vid toalett besök, fast då landade jag inte i mamma å pappas säng.
Utan stannade upp innanför deras dörr, på ett trygg avstånd från sängen där viskade jag ut i tomma luften: -Jag är kissnödig.
Efter några sekunder kom min mamma tassandes lite sömndrucken och ruffsig i håret till min undsättning.
Och vi smög iväg för att kissa, jag i trygg vetskap att inget/ingen kunde ta mig.
Det skulle min mamma (pappa) ALDRIG tillåta.




ANDAS, TÄNK EFTER, TÄNK LÅNGSAMT och PRATA SEN.