Det är så fruktansvärt synd om mig.

1 gång om år är jag sjuk, sjuk så jag är hemma fån jobbet.

Nu är det 2010s tur.
Någon gång mellan Jul och Mars slår det till.

Igår morse tog jag cykeln och trampade iväg, strax bortanför postlådan börja jag flåsa.
Jag tittade på däcken ifall jag fått punka. Men de var som vanligt.
Svetten bröt fram 100 meter hemifrån.
Det har ALDRIG varit så jobbigt att cykla.
Insåg nog där å då att de var nått skumt som härjade i kroppen.

Ca 2 timmar härdade jag ut, jag ville bli klar med en order som skulle ta ytterligare 3 timmar att bli klar med.
Men... vem skulle tacka mig för det?

En av mina arbetskamrater upplyste mig om att jag var tok rödblommig.
Tittade mig i spegeln, det såg ut som jag nyss älskat (i finare ord).

Redan i onsdags mådde jag illa, trodde jag skulle spy där på morgonen.
Jag gjorde upp en plan för vart jag skulle spy om de blev kris.

Redan då var Kristian införstådd i att han hade Linda Jour.

Han slapp då, men inte igår.
Kom hem runt 8, sov till klockan var mellan 18-19.

Idag vaknade jag av en fruktansvärd mardröm, så jävla typiskt att ha mardrömmar när Kristian inte finns hemma för att trösta och lugna.

Tårarna spruta jag hulkade som ett barn.
Så höll jag säkert på i en halv timme.
Det enda positiva som kom ut av det var ALL snor.
Inte kunde jag somna om, var rätt skakis efter det.

Nu har jag proppat mig full av tabletter av olika slag.
Så jag känner mig lite piggare.

Jag jobbar på eldningen för att få upp en varm skön värme.
Ska krypa ner under en tjock filt, "äta" honungs vick's och dricka varm choklad för att kurera mig.

Krya på mig.

ANDAS, TÄNK EFTER, TÄNK LÅNGSAMT och PRATA SEN.