tisdag, mars 15, 2011

Imponerad



Jag är verkligen imponerad av er som kollar om nått hänt i min blogg.

Och jag förstår er frustration och besvikelse varje gång ni inser att det som vanligt är dött här.
För så känner jag =)

Tack för att ni inte dumpat mig än.

Christer och Arne (kanske) ta inte bort mig från er favvo lista.

Jag lovar att försöka bättra mig =)

Kram på er alla!!!



ANDAS, TÄNK EFTER, TÄNK LÅNGSAMT och PRATA SEN.

Bimbo's sjuk historia del 2, förhoppningsvis den sista =)




Fredagen den 25 februari fick vi hämta hem skruttan från Falu djursjukhus.
En tös med övre luftvägs inflammation och en förpackning antibiotika som skulle knapras i 10 dagar.

Bimbo var lite halv hängig, inget konstigt med de hon var ju sjuk.
Hon var fortfarande dålig på att äta.
Vilade väldigt mycke.

På måndag blev Bimbo sämre, när jag kom hem och tog fram kopplen för en promenad låg hon kvar i soffan... Inte bra.

Giggs och jag tog en promenad när vi kom hem låg Bimbo på samma plats, hon mötte oss inte, viftade inte på svansen, lyfte inte ens huvudet.
Vi tvingade i henne vatten ifall hon höll på att bli uttorkad igen.
Försökte få i henne mat, köttbullar hon åt en 8:dels bit nästa spottade hon ut.
Skaka, svansen hängde och hon var väldigt låg.

Ringde Falu djursjukhus jour nr.
(Tack ni som puffade på mig att ringa jour nr:et)
De sa att jag skulle ge henne en halv alvedon på kvällen och en på morgonen, mådde hon inte bättre av de skulle vi ringa igen.

På natten hade hon spytt.
Jag började jobba 4 på morgonen men Bimbo var så dålig att jag inte vågade lämna henne hemma, JAG ville ha henne hos MIG inte ens Mamma å Pappa dög nu.

Packade ihop grejer till Bimbo, tog hennes favvo säng (en igloo i rotting) och for till jobbet.
Ställde hennes koja, mat och vatten skål under ett bord.
Där kröp hon in, ville inte röra sig ur fläcken om jag inte tvingade henne.
Jo, jag tvingade ut henne att kissa. Sen igen när vi skulle fara.

Bimbo är väldigt vaktig, morrar och skäller gärna på karlar innan hon inser att de inte är så farliga ändå.

Karlar kom och gick, inte ett ljud eller rörelse kom från igloon. De enda som rörde sig var hennes ögonbryn när hon var vaken.

När hon skulle ut och kissa vinglade hon.
Jag ringde direkt när djursjukhusets tilifon tid börja.
Fick en akut tid 13:00.

När vi gick från jobbet fick hon många klappar och uppmuntrande ord.
Väl ute på jobbets gårdsplan går vi väääääldigt sakta Bimbo å jag.
Hon med hängande svans och jag med uppmuntrande ord.
Det gjorde så ont i mig att se henne så.
När hon stannade och tittade bedjande på mig grep en isande skräck tag i mig.
Är vår tid tillsammans över nu?
Lyfte försiktigt upp henne och bar na till bilen.

När vi kom till Falun ville jag att hon skulle kissa innan vi gick in, Bimbo gick och luktade vid diket och ruskade sig. Då ramlade hon så huvudet hamna i snöhögen.
Inte ett bra tecken.

Vetrinärn gjorde en snabb undersökning och konstaterade att hon åter igen var uttorkad och hade dålig blodcirkulation.

Jag sa till dem att jag inte ville ha hem henne förns hon var riktigt frisk!!

De skickade hem oss med orden "Vi ringer om nått händer" det fick vi höra från 3 olika personer.
Förra gången sa inte en enda det.
Att få höra det nu kändes INTE bra.

Tilifon kontakt tisdag, ingen ändring tagit en massa prover.
Onsdag - Vi misstänker att din hund har Addison sjukdom, vi har skickat prover till Uppsala och kommer förhoppningsvis få svar på det i morgon.

VA???
Addison sjukdom....
Å va i helvete är det?
Kommer hon dö av det?

Höll modet upp förvånadsvärt länge, när hon berättat vad de var och vad de innebar.
Sa jag: "Det var ju inte precis vad jag ville höra" med bruten stämma och tårarna forsande från mina kinder.

Avslutade samtalet och kröp ihop på sängen i jobbets vilorum.
Och GRÄT.... lilleskutt tårar sprutade.
När de värsta var över ringde jag Kristian, men jag kunde inte berätta så mycket de enda jag kom ihåg (pga att jag hade skrivit upp det) var att hon kanske hade Addison sjukdom. Och att hon inte skulle dö av det, för i så fall skulle jag vara helt knäckt.

Dagen efter (torsdag) när jag hade läst om denna sjukdom och samlat mig ringde de och konstaterade att hon hade Addison sjukdom.
Bättre det än en elakartad tumör.
Jag var positiv.

Nu skulle de hitta rätt dos av medicinen.

På Fredag fick vi hämta henne.
Vilken UNDERBART galen, tokig och lycklig hund vi möttes av.
Hon skällde ett skall jag aldrig hört.
Hon var lyrisk... Vi var lyrisk.

Både Kristian och jag låg på alla fyra på golvet, sköterskor och läkare stod och tittade in på oss genom fönstret som satt i dörren, och de skrattade.

Nu kommer hon gå på Cortison resten av livet och leva ett normalt liv.
Återbesök 1 gång i kvartalet tills hon....

I länken under går de att läsa om vad Addison sjukdom är för något.

http://www.tollarklubben.org/sjukdomar/addison.htm


Vilken tur att man är en sån höns mamma som man är.
Jag kunde lika gärna ha tänkt: Hon har 7 dagar kvar att äta antibiotika, de blir bättre när hon ätit den ett tag till.
OM jag hade tänkt så, kanske vi inte haft en prinsessa kvar.
Länge leve pessimisten.... =)

Detta kalas gick på 12 507:-

Åter igen....
Jävlar va bra det är med försäkringar :)

Bimbo mår fin fint.
Hon har en matte som vakar över henne som en hök, letar fel, inbillar sig.
Jag har koll så ingen Addison kris skulle överraska oss =)

På fredag ska vi till Falun igen för att ta tester och se att allt står rätt till med tösen vår.

Sen fortsätter resan ner genom sverige ca 30 mil till...
Ska se om vi hittar nått sött som kanske kommer få flytta till vår flock.

Vi får se, vi får se =D =D =D




ANDAS, TÄNK EFTER, TÄNK LÅNGSAMT och PRATA SEN.

Trodde nästan den var nerlagd... Bimbos historia nr 1

Min blogg alltså =)
Men som tur var fick jag komma in i den igen.

Hua, va mycke som hänt sen sist.

Vi ville ha en valp efter vår tös Bimbo så vi bestämde oss för att ta en kull på na.
Myyyyyyysigt värre, tänkte vi.
Jag lus läste allt som hade med valpning att göra, jag hittade en frisk och snygg hane.
Parningen var ett faktum. =)

Efter ca 3 veckor slutade Bimbo äta (de gjorde hon förra gången hon gick med valpar också).
En vecka senare började hon bli jätte orolig, låg inte långa minutrar sen bytte hon sov plats och så höll hon på hela natten.
De kändes inte rätt så jag skjutsade vovvarna till mina Föräldrar så de kunde ha koll på na.

Ringde vetrinär'n fick svaret att de inte var konstigt att hon var lite orolig och inte åt.
Det brukar vara så när de är valpar i magen.

Mamma ringer: - "Nu ligger hon bara 10 sec sen är hon uppe på. Hon lägger sig aldrig till ro."

Jag försökte nå min vetrinär igen, men fick inge svar.

Då ringde jag Falu djursjukhus.
Vi fick en tid samma dag, ultraljud.
De visade sig att hon var tom :(

Men varför i hela friden är hon då så dålig???

Uttorkad och hennes sänka var inte som den borde, så de lägger in henne och börjar med att ge henne dropp.
De frågar om vi vill göra en grundlig undersökning av henne.
Absolut ville vi det, allt som behövdes och mer därtill...

Hennes hälsotillstånd var inte bra, så de bestämde att hon skulle stanna tills vidare. (Tisdag 15 Feb)
Den tanken hade inte ens slagit mig, att de skulle vilja behålla henne.
Känslan av att gå därifrån med ett tomt koppel i handen.... var FRUKTANSVÄRD!!!


Miljarder tankar for genom mitt huvud.

Vad är de för fel?
Kommer hon dö?

Är det mitt fel?
Är det för att jag parade henne? (mot väldigt mångas vilja)
Är det så här de kommer vara när den dagen är inne, att det enda som finns kvar är ett tomt koppel???

Jäklar va ont de gjorde, först i bilen lät jag tårarna komma.
Kristian tröstade och sa att jag inte skulle ta ut nått i förväg (jag är expert på det).

De skulle ringa dagen efter och berätta vad proverna visade.
Och de gjorde de, hon åt fortfarande inte, drack inte så de gav henne dropp.
När de tog på hennes hals fick hon kräkreflexer, och röntgen visade att hon hade inflammation i övre luftvägen.

Lyckan jag kände när jag fick reda på att det inte var nått farligt är obeskrivlig =)

Värdena var inte bra, så de behöll henne till Fredagen den 18 Feb.

Då for jag och Tok Emma dit för att hämta hem na.
Blev lite besviken att Bimbo inte var lyckligare att se mig.
MEN... hon var ju trots allt fortfarande sjuk.
Hemfärd med antibiotika i 10 dagar.

Detta kalas gick på 10 556:-

------------------------------------------------------------------------------------------------
Klämmer in en uppmaning:
Se mig framför dig med fingret i vädret...

FÖRSTÅR DU HUR VIKTIGT DET ÄR MED EN FÖRSÄKRING???
(Hur många har råd att slänga upp dessa slantar i ett vips utan att de påverkar ekonomin)

Tänk dig att behöva ta beslutet att avliva din bästa vän pga snålhet el dumhet. Men ta INTE Agria, har du Agria BYT!!!

Kolla in denna länk, den handlar om när PLUS kastar Agria i SOPORNA!!!

http://cint-blir-knyt.se/2011/03/hard-kritik-mot-agria-efter-plus-inslag/

Jag blev riktigt förbannad när jag såg plus, å jag blir lika förbannad när jag läser om det.

------------------------------------------------------------------------------------------------

De var härligt att ha na hemma igen.

Jag tror hon tyckte jag var dryg, jag ville ha na nära, pussa, mysa, gosa, klappa... helt enkelt vräka kärlek över na.

Just i detta nu ligger hon här bredvid mig i soffan och små slumrar.
Sover lite oroligt, drömmer, skäller lågt i sömnen... vaknar med ett ryck och tittar sig förvånat runt :)

Vår lilla skrutta =)



Tyvärr slutar inte Bimbo's sjukdoms historia här...
Fortsättning följer....




ANDAS, TÄNK EFTER, TÄNK LÅNGSAMT och PRATA SEN.